Naturens under & överlevnad

Det här med att naturen är så genomtänkt, har ifrågasatts dagligen sedan vi fick barn. Jag har många gånger tidigare i livet sökt lite tröst och förståelse för saker och ting då jag funnit förklaringar förankrade i stenålderns leverne. Suget efter salt och sött bidrar till att kroppen söker sig till olika näringskällor och vår hjärna uppfinner det som behövs längs vägen. Vi kan smyga (eller ja, det är svårt att föreställa sig allt som oftast!), vi kan lyssna oss till farliga läten och kommunicera med varandra på ett komplicerat sätt (inga vidare kommentarer på denna idag). Om vi tar oss fram barfota, så blir fötterna starka. Om vi tränar på spjut, så blir vi mycket vassa på det.

Så vad är det då som händer när vi blir med barn? Det är nu all logik försvinner för mig.

Ute på savannen, tundran, urskogen… gäller det att inte lämna spår efter sig till odjuren (/urdjuren).

Vad händer när en kvinna blir gravid, jo, ganska ofta spyr hon upp det mesta hon förtärt. Avslöjad, samt drabbad av tillfällig näringsbrist. Dåligt planerat av naturen om ni frågar mig. Under graviditetsmånad 7 ungefär är det slutspurtat även för en stenålderskvinna i sina bästa år. Tanken kanske är att denna ska hasa sig fram i en grotta och bygga små bon av djurpälsar och gräs? Men om hon tvingas lämna grottan kan tom en ko fånga henne och äta upp henne levande. Så dumt.

Vidare undrar jag vad smärtan under förlossningen har att erbjuda för människan?  Det kan inte vara att man ska få känna på hur det är att leva, eftersom många tror att de dör (ibland flera gånger under ett och samma förlossningstillfälle). Oförmögen att springa ifrån en sabeltandad tiger gör även detta till en gåta. Många män blir svimfärdiga av att se blod, alltså spricker min förhoppning om beskydd även på denna punkt.

När mor och barn förenas hud mot hud, ja då stannar världen till för en stund. Och det är ju tur, så ingen kan känna lukten av händelsen utanför grottan. Kärleken är som störst och inget skrivet ord kan någonsin upprepa dessa andetag, denna doft, denna lena oförstörda huds kontakt med sin mamma. I denna stund skulle dock en T-Rex kunna gå fram till mor och barn utan att ens behöva smyga, troligen. Också ganska dumt, ur överlevnadssynpunkt.

Finns det sedan någon prärievarg inom 10 mil som skulle undgå ett hungrigt bebisskri? Där brister det för mig igen. För det första har vi tämligen bra hörsel, för det andra brukar inte nyfödda springa särskilt långt, så vad är det med de där höga skriken som vi behöver? Att de skriker, däremot, har jag full förståelse för (mer konstigt att vi slutar skrika som vuxna). Men volymen naturen, volymen?

Sen har vi det här med att amma. Om det ens fungerar, så har vi en fördröjning i tillverkningen med ungefär två dagar. Medan bebisen har ca 2 sekunders startsträcka från tyst till 100% volym och till det noll toleransnivå. Såriga bröstvårtor till trots (varför kan det bli så? Vad sägs om automatisk utsipprande olja?), ungen ska ha mat, annars blir det inte mer mat och så vidare.
Fysiskt sätt kan man utgå från att kvinnokroppen är genomtänkt, men det är ju inte bara månad 9 i en graviditet som får denna tro att flagna… utan också den fruktansvärda upptäckten att brösten sitter för högt upp. Eller att låren (som agerar madrass åt barnakroppen) är för långt från axlarna (även vid flaskmatning). Hur är det tänkt? En hylla av stelt skinn i navelhöjd skulle möjligen funka, eller en rygg som inte kunde känna smärta.

Dags att sova här nu, ett par timmar åt gången. I alla fall något som är genomtänkt, eftersom jag kan hålla vakt var tredje timme varje natt. Så ingen dinosaurie äter upp resterande familj.  

Tack naturen. 

Vuxensnack tack

Reporter: "Äääär det så att det kääänns sssspecieeeellt när ni speeeelar iiiihop? Som att det äääär något som häääänder när just niiii två spelar tillsammmmans?" (göteborgsdialekt med lätt skruvad ton).
Artist: "Ja, så är det nog".

För det första är jag så trött på ledande frågor (= ajabaja på intervju-utbildningar, grundnivå). För det andra trodde jag att jag fått in Barnkanalens motsvarighet på radion när P3 rattades in idag. Bytte snabbt kanal, då jag redan har fullt upp med att hejda fler barnsliga strömmar än de lekar jag utför med mina små på dagarna. Samma känsla sköljer över mig när man tvingas titta på kortfilmer under träffarna med föräldragruppen på BVC. Vuxna människor i filmen tror att det är bebisarna de ska instruera, eller möjligtvis deras små äldre syskon. När jag tänker efter så finns denna ton med överlag i babysammanhang. Annat är det om en vuxen människa får ont någonstans... "Ta en alvedon. Ring om du inte är bättre om två veckor". Ok, om jag inte dött  innan ni har telefontid nästa gång.

På fredagarna kan jag njuta en del av Magnus Ugglas fyndiga kommentarer på radion, en frisk fläkt i kändisfattiga Stockholm, som beter sig på samma sätt oberoende vem han talar med. Litteraturpristagare eller valfri 6-åring, det är detsamma. Denna distans till inställsamhet är beundransvärd.

För övrigt har jag under mina lekfulla stunder idag fått lära mig flera nya ord. Tack Elvis. (1 år & 8mån). Knappt att det hände på en dag under universitetstiden. Mitt eget fel säkert, men sen var det ont om så temperamentsfulla lärare också. Få av dem hotade mig genom att trycka in ett halvätet slemmigt äpple i munnen om jag svarade fel. Hade antagligen varit lika effektfullt då som nu.

Solsemester i november

Barnen i vagnen. Fixar latte i termos. Går iväg. Barnen sover. Går ännu längre. barnen sover. Stannar och tar bilder. Barnen sover (!) Går vidare. Sätter mig vid strandkanten och dricker latte. Barnen sover (!) Tar bilder, dricker latte. Förundras över att barnen sover. Njuter! Går vidare i solen. Barnen sover (!) Går och tänker långa tankar helt obehindrat. Barnen sover (!) Kollar om de andas. De gör de. Funderar på att väcka barnen. Sansar mig. De vaknar efter 2,5 timme! Känns som jag haft solsemester…

När tre blir fler

Man får så otroligt många (traditionella) råd när man väntar sitt första barn. När man väntar sitt andra barn får man höra hur mycket jobbigare det är att ha två barn och hur lätt (plötsligt) det är att bara ha ett. Många föräldrar minns hur de kunde gå på cocktailparty med sin baby i handväskan, hur de ”glömde bort att de hade barn” (så snällt var det!) och hur de kunde åka på romantiska semestrar med sin baby i en ryggsäck och/eller hur de lätt slängde ihop en tre-rätters lördag efter lördag med denna förstföding under ena armen. (Detta konstaterades så snart barnen varit två ett tag).

När ni får ert andra barn krävs det fyra armar, plus två helst på daglig basis. Ni har inga möjligheter att behålla personliga intressen som varar över 2 min, ni kommer endast att äta hämtmat (och slicka i er Försvarets hudsalva medan ni jagar era små runt lekplatsen…). Ni kommer att ge era barn burkmat och älska att lämna ert äldsta barn på dagis de gyllene 15 timmarna. Ni kommer inte att sova mer än högst 4 timmar i sträck på ungefär 6 år och tänk inte ens tanken på att ha sex med din partner närmsta året… 

 

Kom då ihåg att det är personer som själva har mer än ett barn som säger detta. Skulle då merparten av dessa personer kunna tänka sig att avvara sitt ena barn till någon som hemskt gärna vill ha ett? Troligen inte, de är ju ganska mysiga att ha ändå… när det väl kommer till kritan*.

Själv är jag full av råd. Rådvilja. Vilja att se till att alternativet på vanligt förekommande råd får sin motvikt. Jag eftersöker sunt förnuft & jävlar anamma i många råd som florerar i de föräldraupptagnas värld. För att inte tala om allt man ska acceptera som normalt, inte klaga på utan bara göra. Har ni tänkt på hur mycket tid som går till spillo när vi håller i den förbaskade D-vitaminflaskan? Gör hålet större, kom igen! Ungen hinner ju vika origami av närmsta blöja på skötbordet innan alla vitaminer är på plats. Och varför inte klaga på alla rosa respektive ljusblå kläder och leksaker i affärerna? Våga vägra säger jag. Det är år 2011, var det någon som sa.

För övrigt tycker jag att Urban Olsson på Veolia transport borde få medalj i idiotiska och oerhört underhållande uttalanden. ”Vi valde en tidigare avgång”… (men glömde att informera resenärerna).

http://www.dn.se/nyheter/sverige/taget-gick-en-timme-for-tidigt

*”Kritan”? Bör man uppgradera detta uttryck till ”knappen”?

”Var sak har sin tid”… och andra dumma påståenden

Det är ett privilegium att vara föräldraupptagen (vad är föräldraledig?).  Jag har fått förmånen att vara hemma med våra fantastiska barn och se hur de utvecklas dag för dag. Denna förmån kan vara både slitsam och full av kärlek, ibland på en & samma gång. Pausen från arbete har gett mig ett helt nytt spelrum för kreativa tankar. Så fort någon av de små sover så kommer det krypande från hjärnan ut i kroppen. Fullt med idéer & uppfinningar som jag tycker att vi människor skulle må bättre av. I synnerhet vi föräldrar. Men tiden & pengarna lyser med sin frånvaro, så jag lägger mina juveler på hög.

Detta har fått mig att tänka mycket på hur många tankar/idéer det finns som aldrig får förverkligas av oss människor. Främst för att vi mentalt tvingar oss att befinna oss på en annan plats i nuet. Sen är det också så att vi alltid befinner oss i olika perioder, som ordspråket säger ”var sak har sin tid”. Jag ogillar väldigt många ordspråk, kan oftast inte begripa hur de skulle kunna vägleda på rätt sätt?!  Ordspråk är oftast ursäkter, snarare än positiv energi. Tänk vad mycket dumma ordspråk och uttryck man har fått höra genom åren! ”Alla sätt är bra utom de dåliga”, men hallå… hur meningslöst är inte detta? Eller den här… ”av barn och dårar får man höra sanningen”! Jaha, det är inte ok att ifrågasätta saker helt enkelt, för då är du antigen barnslig eller dum i huvudet (Dessvärre finns det många människor som tar detta ordspråk på största möjliga allvar!). 

Som sagt, många kreativa lösningar har troligen försvunnit i samma sekund som en bajsblöja blev till. Om man nu ser till historien, så kanske det inte är så märkligt att den som varit hemma mest med barnen är den som lyckats minst med ekonomiska framgångar? ”It takes two to tango” på parketten i folkhemmet. 

Dagens sociala medier kan vara till stor hjälp för oss som är hemma med barn. Ett bättre verktyg, för att bibehålla och utöka sitt nätverk (då man oftast är ensam), kan jag inte föreställa mig. Det var ett slag i magen på föräldragruppen senast, när Facebook som fenomen dissades hårt. Jag fullkomligen bubblade av motargument senare samma dag och långt efteråt. Jag tror att huvudsyftet var att ”föräldralediga” personer inte bör spendera tid framför datorn, istället för att vara med barnet/barnen. (Fast kommentarer som ”varför ringer man inte sina vänner istället?!” stärker knappast detta argument). 

En sak kan jag lova er. Jag tänker inte ägna en sekund åt min dator om barnen är vakna eller om min älskade livskamrat är hemma & är tillgänglig. Så talar mitt hjärta till mig & så får det bli. Att det var 5 månader sedan mitt senaste inlägg däremot kan förklaras med nytillskottet Malva (nu ca 3 mån) &/eller att jag helt enkelt prioriterat bort bloggen & gjort annat.

Inte utan att jag blev lite inspirerad av denna artikel idag.

http://www.dn.se/resor/italien/lar-dig-strunta-i-allt-pa-en-kulle-i-italien

Man får ha överseende med texten & bristen på barn i sammanhanget. Det blir inte så mycket över då bara… förutom en vacker natur & god mat. Men ändå (!)

Förändringens största fiende är att vara nöjd

Ibland kommer det över mig, att det känns overkligt att gå runt & vara helnöjd med allt. Älska alla människor för de dem är och lita på sin egen förmåga att vara en snäll person. ”Konsten att vara snäll” har funnits på tapeten ett tag och för ett tag sedan satt jag med på en föreläsning om synen människor ofta har på sin omgivning. Talaren tyckte numera om alla människor och försökte hela tiden leta upp det positiva i allt som alla andra gjorde. Han hade inga fienden längre och i hans närhet fanns inte längre de idioter som funnits där tidigare.

Det känns konstigt, att det känns så självklart att man inte kan älska alla, tänker jag då. Visst kan jag försöka förstå lite mer allt som oftast, men det finns människor som beter sig felaktigt. De finns människor som skadar andra människor medvetet och det finns de människor som aldrig blinkar sig ur en rondell… och jag kan hata dem alla, om så i några sekunder eller för alltid. Det kanske alltid finns en förklaring, en dålig barndom eller en inre kris hos dessa personer, men jag har svårt att se hur dessa individer skulle ha företrädesrätt till att bete sig som svin? 

Det är sant att bakgrunden styr hur vi formas som individer och jag kan inte förstå hur människan i stort kan tro att individer går att omforma likt små lerklumpar genom livet. Det krävs en enorm vilja inifrån för att ändra ett invant beteende. Det talas om ungdomar som behöver stöd, men vart tar diskussionen om spädbarnets hjärna vägen? Våra hjärnor, och därmed vår förmåga att hantera stress och känslor som ilska (med mera) utvecklas och grundläggs främst under våra 2 första levnadsår! Känn på den.

Jag menar inte att loppet är kört för all del efter det. Men visst är det lättare att springa i nedförsbacke, om man nu har som mål att allt ska rulla på så behagligt som möjligt här i livet?! 

Sen menar jag också att älskar man alla så älskar man ingen, i alla fall inte på riktigt. Det är vad jag tror i alla fall. Varför skulle det finnas olika steg av ”tycka om” , annars, i så fall? Om du inte kan tycka illa om någon, varför skulle det istället vara ok att älska din familj massor och ”tycka om” alla andra för de dem är? Inte tycka illa om någon alls? Då är det i så fall ok med olika grader av älska, men osunt att inte tycka att alla människor är fina människor egentligen.  

Jag älskar så förbannat mycket, det bara bubblar i mig. Jag älskar min lilla familj, min stora familj med föräldrar, min syster och mina släktingar. Sen älskar jag mina vänner, de som jag älskar för att de är som de är och för att deras sätt behagar mitt inre. De får mig att må bra helt enkelt.  Det finns nya bekantskaper som kan hamna här… men de ska alla en snårig stig vandra. Precis som jag hoppas att andra synar mig och litar på mig innan de släpper in. Jag vill förtjäna att älskas som livskamrat och vän. Sträva efter att bli ett tryggt och givande sällskap. Min förhoppning är att jag ska lyckas få de som väljer att vara i min närhet att känna sig tillfreds och lyckliga. Jag är hellre utan "vänner" som pratar skit bakom min rygg, om mig eller om andra som inte är närvarande.

Men jag kan väl inte släppa in vem som helst heller, varför ska jag sitta och älska en bitter person, i andra änden av telefonsamtalet, som surt säger: ”Det är inte mitt problem att du inte får dina pengar”.  Varför ska jag tänka ”han/hon vet nog bättre egentligen”, om någon som pratar skit och ljuger för att såra? Varför skulle jag försöka gilla någon som nästintill kör in i mitt avgasrör på motorvägen för att hon/han anser att jag kör för sakta (typ 90 på 90-sträcka)? 

Låt oss istället försöka bli lite bättre mot varandra helt enkelt, så det är lättare att inte tycka illa om oss!? Låt ärligheten blomstra och ta hand om de människor du verkligen tycker om!

Inte ljuga för andras barn

Jag längtar så tills Elvis börjar fråga mig saker och ting hela tiden. Jo, det är sant. Du kan väcka mig mitt i natten och fråga något, så lovar jag att hitta på ett svar. Sen får man ju inte ljuga för andras barn heller, därför ska det bli extra kul. Han ser inte så frågvis ut bara, det oroar mig lite. Hans uppsyn talar om för omvärlden att han redan vet allt och att den han tittar på är oerhört barnslig. Detta måste såklart vara en synvilla. Precis som den jag fick innan idag när jag öppnade kuvertet från Försäkringskassan. Finns det något på apoteket som hjälper mot synvillor? 

Det är inte så konstigt att nyblivna föräldrar snurrar in på baby/barn-prat mest hela tiden. Det ÄR en helt ny värld som slukar en och vad man än undrar, så finns det 1000 olika svar. Det är tröttsamt, även för en person som är utbildad i att ta ut det mest väsentliga ur en längre text (tal, föreläsning, etc). 

Idag har en tanke slagit mig, att det kanske finns fler som tänker lite som jag? Kanske någon eller några som skulle uppskatta att läsa om mina utfall och infall, idéer och  tankar? 

Som undrar varför ingen sa att man skulle ta med en uppblåsbar badring till BB istället för diverse olika sparkdräkter? Som kanske hade blivit förundrad över hur lätt det är att mata sin baby med ersättning om man förvarar kokt vatten i kylen? Som helt förvirrad förvarat alla babykläder i barnrummet och står svettig (svärandes) vid blöjbytet gång på gång och undrar varför babykläderna inte ligger i anslutning till skötbordet? T ex.