Ibland kommer det över mig, att det känns overkligt att gå runt & vara helnöjd med allt. Älska alla människor för de dem är och lita på sin egen förmåga att vara en snäll person. ”Konsten att vara snäll” har funnits på tapeten ett tag och för ett tag sedan satt jag med på en föreläsning om synen människor ofta har på sin omgivning. Talaren tyckte numera om alla människor och försökte hela tiden leta upp det positiva i allt som alla andra gjorde. Han hade inga fienden längre och i hans närhet fanns inte längre de idioter som funnits där tidigare.
Det känns konstigt, att det känns så självklart att man inte kan älska alla, tänker jag då. Visst kan jag försöka förstå lite mer allt som oftast, men det finns människor som beter sig felaktigt. De finns människor som skadar andra människor medvetet och det finns de människor som aldrig blinkar sig ur en rondell… och jag kan hata dem alla, om så i några sekunder eller för alltid. Det kanske alltid finns en förklaring, en dålig barndom eller en inre kris hos dessa personer, men jag har svårt att se hur dessa individer skulle ha företrädesrätt till att bete sig som svin?
Det är sant att bakgrunden styr hur vi formas som individer och jag kan inte förstå hur människan i stort kan tro att individer går att omforma likt små lerklumpar genom livet. Det krävs en enorm vilja inifrån för att ändra ett invant beteende. Det talas om ungdomar som behöver stöd, men vart tar diskussionen om spädbarnets hjärna vägen? Våra hjärnor, och därmed vår förmåga att hantera stress och känslor som ilska (med mera) utvecklas och grundläggs främst under våra 2 första levnadsår! Känn på den.
Jag menar inte att loppet är kört för all del efter det. Men visst är det lättare att springa i nedförsbacke, om man nu har som mål att allt ska rulla på så behagligt som möjligt här i livet?!
Sen menar jag också att älskar man alla så älskar man ingen, i alla fall inte på riktigt. Det är vad jag tror i alla fall. Varför skulle det finnas olika steg av ”tycka om” , annars, i så fall? Om du inte kan tycka illa om någon, varför skulle det istället vara ok att älska din familj massor och ”tycka om” alla andra för de dem är? Inte tycka illa om någon alls? Då är det i så fall ok med olika grader av älska, men osunt att inte tycka att alla människor är fina människor egentligen.
Jag älskar så förbannat mycket, det bara bubblar i mig. Jag älskar min lilla familj, min stora familj med föräldrar, min syster och mina släktingar. Sen älskar jag mina vänner, de som jag älskar för att de är som de är och för att deras sätt behagar mitt inre. De får mig att må bra helt enkelt. Det finns nya bekantskaper som kan hamna här… men de ska alla en snårig stig vandra. Precis som jag hoppas att andra synar mig och litar på mig innan de släpper in. Jag vill förtjäna att älskas som livskamrat och vän. Sträva efter att bli ett tryggt och givande sällskap. Min förhoppning är att jag ska lyckas få de som väljer att vara i min närhet att känna sig tillfreds och lyckliga. Jag är hellre utan "vänner" som pratar skit bakom min rygg, om mig eller om andra som inte är närvarande.
Men jag kan väl inte släppa in vem som helst heller, varför ska jag sitta och älska en bitter person, i andra änden av telefonsamtalet, som surt säger: ”Det är inte mitt problem att du inte får dina pengar”. Varför ska jag tänka ”han/hon vet nog bättre egentligen”, om någon som pratar skit och ljuger för att såra? Varför skulle jag försöka gilla någon som nästintill kör in i mitt avgasrör på motorvägen för att hon/han anser att jag kör för sakta (typ 90 på 90-sträcka)?
Låt oss istället försöka bli lite bättre mot varandra helt enkelt, så det är lättare att inte tycka illa om oss!? Låt ärligheten blomstra och ta hand om de människor du verkligen tycker om!
