Naturens under & överlevnad

Det här med att naturen är så genomtänkt, har ifrågasatts dagligen sedan vi fick barn. Jag har många gånger tidigare i livet sökt lite tröst och förståelse för saker och ting då jag funnit förklaringar förankrade i stenålderns leverne. Suget efter salt och sött bidrar till att kroppen söker sig till olika näringskällor och vår hjärna uppfinner det som behövs längs vägen. Vi kan smyga (eller ja, det är svårt att föreställa sig allt som oftast!), vi kan lyssna oss till farliga läten och kommunicera med varandra på ett komplicerat sätt (inga vidare kommentarer på denna idag). Om vi tar oss fram barfota, så blir fötterna starka. Om vi tränar på spjut, så blir vi mycket vassa på det.

Så vad är det då som händer när vi blir med barn? Det är nu all logik försvinner för mig.

Ute på savannen, tundran, urskogen… gäller det att inte lämna spår efter sig till odjuren (/urdjuren).

Vad händer när en kvinna blir gravid, jo, ganska ofta spyr hon upp det mesta hon förtärt. Avslöjad, samt drabbad av tillfällig näringsbrist. Dåligt planerat av naturen om ni frågar mig. Under graviditetsmånad 7 ungefär är det slutspurtat även för en stenålderskvinna i sina bästa år. Tanken kanske är att denna ska hasa sig fram i en grotta och bygga små bon av djurpälsar och gräs? Men om hon tvingas lämna grottan kan tom en ko fånga henne och äta upp henne levande. Så dumt.

Vidare undrar jag vad smärtan under förlossningen har att erbjuda för människan?  Det kan inte vara att man ska få känna på hur det är att leva, eftersom många tror att de dör (ibland flera gånger under ett och samma förlossningstillfälle). Oförmögen att springa ifrån en sabeltandad tiger gör även detta till en gåta. Många män blir svimfärdiga av att se blod, alltså spricker min förhoppning om beskydd även på denna punkt.

När mor och barn förenas hud mot hud, ja då stannar världen till för en stund. Och det är ju tur, så ingen kan känna lukten av händelsen utanför grottan. Kärleken är som störst och inget skrivet ord kan någonsin upprepa dessa andetag, denna doft, denna lena oförstörda huds kontakt med sin mamma. I denna stund skulle dock en T-Rex kunna gå fram till mor och barn utan att ens behöva smyga, troligen. Också ganska dumt, ur överlevnadssynpunkt.

Finns det sedan någon prärievarg inom 10 mil som skulle undgå ett hungrigt bebisskri? Där brister det för mig igen. För det första har vi tämligen bra hörsel, för det andra brukar inte nyfödda springa särskilt långt, så vad är det med de där höga skriken som vi behöver? Att de skriker, däremot, har jag full förståelse för (mer konstigt att vi slutar skrika som vuxna). Men volymen naturen, volymen?

Sen har vi det här med att amma. Om det ens fungerar, så har vi en fördröjning i tillverkningen med ungefär två dagar. Medan bebisen har ca 2 sekunders startsträcka från tyst till 100% volym och till det noll toleransnivå. Såriga bröstvårtor till trots (varför kan det bli så? Vad sägs om automatisk utsipprande olja?), ungen ska ha mat, annars blir det inte mer mat och så vidare.
Fysiskt sätt kan man utgå från att kvinnokroppen är genomtänkt, men det är ju inte bara månad 9 i en graviditet som får denna tro att flagna… utan också den fruktansvärda upptäckten att brösten sitter för högt upp. Eller att låren (som agerar madrass åt barnakroppen) är för långt från axlarna (även vid flaskmatning). Hur är det tänkt? En hylla av stelt skinn i navelhöjd skulle möjligen funka, eller en rygg som inte kunde känna smärta.

Dags att sova här nu, ett par timmar åt gången. I alla fall något som är genomtänkt, eftersom jag kan hålla vakt var tredje timme varje natt. Så ingen dinosaurie äter upp resterande familj.  

Tack naturen.