En blogg är ju ingen blogg om man inte stoppar något i den.
Du skulle bara veta hur många inlägg jag har skrivit. Men ordspråket "det är tanken som räknas" räddar mig knappast här. Jag har helt enkelt inte datorn i mitt knä när det sker. Att den sedan låter som en damsugare när den väl är närvarande är en annan historia.
Jag diskar många gånger. Eller så går jag med barnvagnen puttandes framför. Jag kör mycket bil också när jag undrar saker, det är nästan då jag är som mest sprudlande av idéer & tämligen anfallen av omvärldens alla (enligt mig) galna yttranden. Om radion är på eskalerar det. Nog smyger det sig på även när jag viker tvätt när jag tänker efter. Samt senast när ogräset rycktes bort i vårsolen. Var det var för tankar som flätades samman då är det ingen som minns, eftersom den som styrde inte sparat.
Nu låter det som att jag är en levande robot som skryter om hur mycket jag städar & fixar, men jag är trots allt hemma på heltid med två små barn. Med allt vad det innebär. En på snart 2 år & en lite mindre som snart blir 8 månader. Då ter det sig naturligt att mina egentidsstunder snabbt fylls med allehanda vardagssysslor, om livet ska fungera trevligt, om den pedagogiska utbildningen ska äga rum på hemmaplan, om vi ska äta, dansa, pussas, kramas, städa lite till osv.
 |
| Små underbara anledningar till enormt stor kärlek. |
Ofta står datorn & surrar (alternativt surar) de stunder vi är inomhus. Då kollar jag till den ibland. Omvärlden står i ett hörn, vi grejer i de andra. Det är en konst att ständigt bli avbruten. Kanske som att bo i ett kontorslandskap? Men vilken utbildning ändå, måste vara en icke uttalad, men ack så givande, projektledarutbildning av stora mått?!
Det finns en annan orsak till uteblivna inlägg. Min önskan om en röd tråd. Härmed rullar jag ihop den röda & lägger den på kommande majbrasa. Den lilla röda får bli att det är jag som sitter vid rodret.
Punkt.
Vi höres!
