Inte ljuga för andras barn

Jag längtar så tills Elvis börjar fråga mig saker och ting hela tiden. Jo, det är sant. Du kan väcka mig mitt i natten och fråga något, så lovar jag att hitta på ett svar. Sen får man ju inte ljuga för andras barn heller, därför ska det bli extra kul. Han ser inte så frågvis ut bara, det oroar mig lite. Hans uppsyn talar om för omvärlden att han redan vet allt och att den han tittar på är oerhört barnslig. Detta måste såklart vara en synvilla. Precis som den jag fick innan idag när jag öppnade kuvertet från Försäkringskassan. Finns det något på apoteket som hjälper mot synvillor? 

Det är inte så konstigt att nyblivna föräldrar snurrar in på baby/barn-prat mest hela tiden. Det ÄR en helt ny värld som slukar en och vad man än undrar, så finns det 1000 olika svar. Det är tröttsamt, även för en person som är utbildad i att ta ut det mest väsentliga ur en längre text (tal, föreläsning, etc). 

Idag har en tanke slagit mig, att det kanske finns fler som tänker lite som jag? Kanske någon eller några som skulle uppskatta att läsa om mina utfall och infall, idéer och  tankar? 

Som undrar varför ingen sa att man skulle ta med en uppblåsbar badring till BB istället för diverse olika sparkdräkter? Som kanske hade blivit förundrad över hur lätt det är att mata sin baby med ersättning om man förvarar kokt vatten i kylen? Som helt förvirrad förvarat alla babykläder i barnrummet och står svettig (svärandes) vid blöjbytet gång på gång och undrar varför babykläderna inte ligger i anslutning till skötbordet? T ex.

Tänk att jag undrar så mycket

”Jag har tänkt på en sak”, varför säger man så?

Förhoppningsvis tänker man på en mängd olika saker hela tiden (?). Vissa tankar kommer lite oftare antar jag, men då borde man väl säga ”det är en tanke som förföljt mig”? Jag har ständigt förföljd, av ”nästan klar uppsats”, CSN-fakturor, "hjälp det blir inga pengar över när räkningarna är betalda - denna månaden heller", påminnelser från biblioteket och en djup undran över hur man skaffar sig vänner som knackar på dörren iklädda mjukisbrallor och en blick som längtar efter soffa, mys, prat eller film. Men det handlar såklart om allt möjligt och det går så snabbt ibland att det inte hinns med att skrivas ned. De saker som upprepar sig däremot kommer jag att behandla mer ingående, för jag är den sortens människa som tror att saker och ting kan bli till det bättre om de vädras mellan 4 eller fler par ögon och öron.

Idag undrar jag varför till och med nappflaskor för 1 månaders bebisar droppar fortare än D-vitamindropparna, som ska in i babyns mun. De går så långsamt att jag hinner tänka...”fan, jag skulle satt på kaffet eller tvättmaskinen innan”… mellan varje droppe.

Eftersom tankar är något som förgyller min föräldraupptagna vardag, så tänkte jag att det vore kul med lite tvåvägskommunikation. Även om det primärt handlar om envägskommunikation.

Jag återkommer i ämnet. Som för övrigt är det ämne jag är verksam inom, när jag inte är upptagen med att försöka vara världens bästa mamma till Elvis, 8 månader.