Att rapa som en kolibri

Tänk vad mycket vi kan styra över våra liv, om vi verkligen vågar. 

Väldigt mycket i vår traditionella vardag är faktiskt rent påhitt. En del saker var en ren nödvändighet för våra förfäder, men även idag finns det människor som frivilligt gör samma saker om och om igen. Precis som det var då.  

Det kan handla om surströmming, bröllop, klädkoder, skvaller, dop, skolsystemet eller senare flugor, som TV-tittande och utlandssemestrar. Många människor gör samma sak, på samma sätt. Inte konstigt att vi dras med, speciellt inte om vi är uppväxta i en miljö som inte erbjuder alternativ till allt det självklara. Det rullar på, kan man säga. Och är du inte i det, så är du utanför. Bra eller dåligt, avgör du.

Jag och mitt livs kärlek, som tur är, har samma syn på en del alternativ till ovanstående. Men hur lätt är det att bryta sig ur all slentrian och vad vill man ha kvar? Vad vill man göra istället? Fråga dig själv det.

Det är också fantastiskt hur snabbt vi blir beroende av prylar. Gamla som nya. Kaffekokare, nycklar, mattor, datorer, flygplan, solstolar, pengar, tops, skor, telefoner… ni fattar. Sen sitter vi där framför något vackert naturprogram och förundras. ”- Men kolla älskling, den treskärtade strandskatan kan bygga bo och para sig samtidigt… om det sedan kryper förbi en krokodil så ändrar den färg till havsblå, så krokodilen inte kan se den! Fantastiskt.” En stund senare chockas jag över att hela 80-talets färgskala finns representerad i Borneos vilda regnskog. Tänk vad de kan de små djuren.

Tänk vad vi kanske kan om vi känner efter vad vi egentligen kan…?! Hurra!

                                                        

PS. Veckans tips till nyblivna föräldrar…

Glöm den lilla haklapp som rundar babyns hals likt en prästkrage. Till matning med flaska behövs, (förutom flaska med personligt anpassat innehåll) en liten frottéhandduk, att lägga över din axel vid rapning, och en större haklapp i frotté… som räcker ner till naveln. På bebisen. I annat fall kan du säkert ha nytta av den ändå. 

Bilden ovan är lånad från: http://99ord.se/djur/kolibri/

En del av mig

Jag är en del av min son Elvis och min dotter Malvas världar. En värld där jag, deras pappa och närmsta släkten och vännerna får ingå och älskas gränslöst. Min kropp blir varm av kärlek när de ler och jag förundras över hur så små människor, som ännu inte har ordet kärlek i sina vokabulärer, kan utstråla så mycket starka känslor och ge så mycket kärlek.

”Mamma jälpa” säger Elvis och tittar med stora ögon på mig. Jag begrundar dem, tittar på den bruna färgen, den stora pupillen och de långa svarta fransarna… ”Mamma jälpa!” upprepar sig en otålig Elvis och jag ger honom den lilla tandborsten och ler. Han bubblar av skratt och står stolt på pallen intill handfatet. Han börjar sjunga och gunga med hela kroppen och jag tänker att han kan trilla och slå sig, så jag ber honom ta det lugnt. Jag ser så många olyckor framför mig och försöker tänka bort dem. Vill njuta av nuet med mina barn. Jag söker igenom alla områden vi vistas på, jag försöker förutse saker som kan vara farliga och jag kramar om dem lite för länge varje gång jag får chansen och jag känner hur mitt hjärta bultar hårt av kärlek, och oro för att mista dem.

Malva ligger på rygg på skötbordet och tittar mig djupt in i ögonen. Hon ser allvarlig ut och studerar sedan hela mitt ansikte. Sedan höjer hon armarna, tar tag i mitt långa hår och drar mig mot sitt ansikte och ler. Hon öppnar munnen och ler med ögonen. Hon morrar förnöjt och ser riktigt busig ut. Jag kittlar henne försiktigt över revbenen och hon kiknar av skratt. Jag bubblar av kärlek och kan inte sluta le tillbaka. Rätt var det är åker de små fjuniga ögonbrynen ihop, nedåt, och hon skriker allt vad hon förmår. Hon kommer på att hon vill ha mat genast och jag lyder henne pliktskyldigast, lyfter henne till min famn och ser till att hon får mat. Inombords ler jag fortfarande åt min underbara dotter. Min bestämda, starka dotter, som vill tröstas varje dag och som ler tillbaka mot mig även när hon är arg. Hon kan inte låta bli, sen blir hon ännu lite argare och jag kan inte låta bli att älska hennes stora personlighet.

”Itta dä” säger Elvis och vill upp i mitt knä. Han lägger armen runt min hals och lutar huvudet mot min kind. Hans långa skruviga lockar kittlas på min mun och jag andas en doft som jag aldrig ska glömma. Jag drar in luft genom näsan, inburrad i hans hår. En Elvisdoft som fanns där när han var nyfödd och som lever kvar i hans hud och hans hårbotten. Han skrattar till, säger ”neee” och kränger sig ner mot golvet. ”Bilana putas” säger han sedan och visar mig hur två röda bilar pussar varandra. Jag frågar om jag kan få en puss och han säger ”mamma me” och pussar i luften en bra bit ifrån mig. Men vad gör det. Pussen värmer mig och jag gör en slängkyss tillbaka. Han hoppar fram på golvet, halkar till och säger allvarligt ”stumpona hala” och jag ler igen.

Malva gnäller i babysittern, hon får komma upp i mitt knä. Jag håller henne nära och hon trycker sin mulliga kind mot mitt kindben och jag hör hennes andetag. Ljudet fanns där redan från första timmarna och påminner mig om hur bräckligt livet för en nyfödd kan vara. Hon andas som hon ska och alternativet går inte ens att ta in. Jag tvingas lyfta henne framför mig och pussa på hennes goa kinder om och om igen. Hon drar upp benen mot magen och ler tillbaka. Hon tittar på sin storebror som sitter i barnstolen bredvid och ler igen. Han tittar tillbaka, ler och säger ”heeeej Malla”. 

Kärleken kokar i min kropp och det är svårt att förstå att det är mina barn. En del av mig och den jag älskar gränslöst. En blandning av oss. Två fantastiska personer som vuxit inne i min kropp, som bara funnits i mitt liv en kort tid, men som är så ofattbart självklara just där. De finns och de lever med mig och min älskade livskamrat och tänk att vi kunde få dessa barn.

Kärleken är oändligt stor, ansvaret för deras välmående är så stort och jag önskar att de får känna samma kärlek i sina vuxna liv. Jag vill alltid vara deras vän och finnas där för dem. Alltid och om och om igen.